— 309 —
Selma kom in en afton blek och upprörd. Hennes stora kraftiga gestalt darrade, och hon vred näsduken mellan händerna för att ej brista i gråt.
»Jag har sökt en plats i Stockholm och fått den,» sade hon.
Fru Hallin kände sig så förödmjukad och så ond, att hon först ej vågade tala. Ty hon kände, att hon ej kunde tala, utan att förgå sig. Hon böjde sig djupare ned öfver sybordet, som om hon böjt sin rygg under ett slag.
»Jaså,» sade hon enstafvigt.
»Jag kunde icke annat,» sade dottern.
»Kunde du icke annat?»
Fru Hallin såg upp igen.
»Du kunde åtminstone haft det förtroendet för dina föräldrar, att du inte handlat bakom deras rygg.»
»Ni skulle ha hindrat mig.»
Det kom hastigt och hårdt. Och båda tego en stund. Modern kunde icke svara. Hon kände, att dottern hade rätt. Men vreden jäste inom henne, och med vreden blandade sig känslan af att vara besegrad.
»Jag kunde icke annat,» upprepade Selma.
Och hon rätade upp sina kraftiga lemmar, medan en brännande rodnad färgade hennes kinder ända upp till hårfästet.
»Jag börjar bli gammal,» fortfor hon med en nervös darrning på rösten. »Kanske skall jag dö som en gammal fröken, utan att hafva
