— 308 —
det fins ingenting värre för en ung flicka, än när hela världen vet, att hon en gång varit förlofvad, utan att förlofningen ledt till något resultat.
Men efter denna händelse förlorade fru Hallin hela sitt intresse för pastor Simonson, och skref ut till sin son, att pastorn undergått en förändring. Han var förvärdsligad, skref hon, och det var obegripligt, att biskopen kunde gynna en sådan person.
Hos adjunkten Hallins åter hade förändringarna varit större och mera ingripande.
Adjunkten läste som förut i de gamla klasserna i skolan, han arbetade och sparade, plågades af den oupphörliga tanken på pängarna, som aldrig ville räcka, och hade sina anfall af dåligt lynne, hvilka regelbundet kommo i samband med pänningbekymren.
Fru Hallin hade åldrats på detta år. Ansigtet hade fått flera rynkor och munnen — ännu mera utprägladt än förut — detta inbitna uttryck af vaksamhet, som kvinnor gärna få, när deras mesta tid upptages med att spara på utgifterna, så att mannens små inkomster måtte räcka till inom hushållet.
Men detta hade dock icke gjort henne gammal. Gammal hade hon blifvit, därför att hon altmer kände, hur hennes barn drogo sig ifrån henne.
Efter prestvigningen hade hon haft ett uppträde med dottern.
