— 311 —
Sin äldste son hade hon dock kvar, och tanken på honom var altid tillräcklig att väcka en känsla af glädje hos henne, äfven när hon kände sig som mest nedtryckt. Han hade öfvervunnit sin retlighet och lagt bort sitt grubbel. Det sista året i Sollösa hade gjort honom till en helt annan människa, och man spådde honom almänt en framtid i kyrkans tjänst.
Men fru Hallin hade dock en annan känsla för honom nu än förr. Hon skulle aldrig velat erkänna det. Men hon höll mera af honom, sådan han var förr, än sådan han var nu. Det var, som om presterligheten tagit bort just något af det, som hon hos honom alra högst hade älskat. När han var sjuklig, retlig, plågad och orimlig, när han pinade henne genom att draga sig undan hennes förtroende, eller gjorde henne sorg genom att låta sin häftighet bryta ut mot henne, då hade hon älskat honom som alra mest, älskat hela hans varma, ursprungliga natur. Men nu, när han var en stadgad, själfsäker och färdig ung prest, som altid bemötte henne med sonlig vördnad och kärlek, aldrig gaf henne skäl till missnöje, altid var vänlig, glad och meddelsam, nu var det inte fritt, att hon ibland kände sig litet främmande för denne son. Ty hon förstod icke den förändring, han hade undergått.
Det var på våren, strax efter Gustafs studentexamen. Selma hade kommit för att tillbringa sommaren hemma. Ernst hade rest in
