— 312 —
ifrån Sollösa, och medan alla barnen voro hemma, hade fru Hallin öfvertalat sin man, att det skulle vara en liten ungdomsbjudning hemma hos dem.
Det var pastor Simonson och Gabrielle Hallin, ett par af Gustafs kamrater och ännu några andra. Eva Bauman hade också kommit — på Selmas särskilda begäran.
Det hade uppstått en liten dispyt mellan de nyblifna studenterna å ena sidan och pastor Simonson å den andra. Tvisten rörde sig om möjligheten för en ung man i våra dagar att blifva prest utan att medvetet hyckla eller också vara hemfallen åt omedvetet själfbedrägeri, och Gustaf hade här yttrat sig på ett sätt, som retat presterna, gjort fru Hallin ledsen och fört en viss oro öfver hela sällskapet.
Ernst Hallin hade hela tiden setat tyst. Ämnet hade inte lockat honom.
Men efter broderns uttalande såg modern på honom med en blick, som han icke kunde undvika. Och han kände på sig, att det ej längre gick an att tiga.
»Det fins många svårigheter,» sade han, »för dem, hvilka i en ond tid som vår vilja viga sitt lif till Herrans tjänst.»
Hans röst var klar och beherskad och han såg lugnt brodern i ansigtet. Det syntes på honom, att landtlifvet gjort honom godt. Han hade blifvit fetare, ansigtet hade fått färg, och
