Sida:Pastor Hallin.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 313 —

mot kinderna aftecknade sig en bestämd skäggbotten.

»Men,» fortfor han, »svårigheterna äro ej oöfvervinneliga; och den, som med rent uppsåt ingår i det presterliga ståndet, honom skall ock Herren hjälpa till en rätt tro, om han än först är svag och vacklande. Men är tiden ond, är otron också så stark, att — om möjligt äfven de utvalda — hota att förförde varda, så står också så mycket mer Herrans löfte fast, att åt dem, hvilka trägnast hafva arbetat i Hans tjänst, åt dem är också i himmelen beredd en plats, som motsvarar deras arbete på jorden.»

Fru Hallin nickade åt sin son, och hon gladdes igen, att ett af hennes barn hade dock Herren bevarat.

Men i detsamma mötte Ernst Hallin en blick, som hade ett annat uttryck. Det var Eva Bauman, som betraktade honom. Hennes blick var kall, frågande, nyfiken. Han hade under det sista året träffat henne mer än en gång och han hade inom sig undrat på, hur hon kunnat visa sig så likgiltig. Aldeles som om ingenting någonsin passerat dem emellan.

Och nu kände han denna forskande blick hvila på sig. Den uttryckte intet intresse för hans person, endast en obetvinglig vetgirighet. Det såg ut, som om hon bara ville komma underfund med, hur han hängde ihop invärtes. Och samtidigt såg han ett nästan omärkligt ironiskt leende på hennes läppar.


Pastor Hallin.14