— 31 —
röna, huruvida adjunkten var i dåligt humör eller inte. Och då han icke upptäckte någonting särskildt oroväckande, svarade han säfligt och med låg röst:
»Cado, cecĭdi, casum, cadere.»
»Högre,» skrek adjunkten. »Kan du inte tala högre. Jag, som ska tala hela timman, jag sitter här och skriker, så att jag kan bli hes. Men du orkar inte anstränga dig i fem minuter. Om igen och högre.»
Lundberg repeterade med hög röst.
»Så där ja. Nå det var skönt. Ta det andra. Hur är det med cædo?»
Lundberg tog ett förtvifladt tag i bänkens kant och sneglade åt sidan för att uppmuntra de nästsittande i att hviska.
Men det var en känd sak, att det gick aldrig att hviska för adjunkten Hallin. Han sade det själf, och det var en af hans mest älskade förströelser under de enformiga lektionstimmarna — att få afslöja någon, som varit nog oförsigtig att gifva eller med ögonen bedja om hjälp.
Nu var han egentligen innerligt glad att få visa sin förmåga som detektiv, men han beherskade det leende, som lekte på hans läppar, och i en låg, mildt ljudande ton yttrade han:
»Hör nu Lundberg, kan Lundberg upptäcka något så öfverdrifvet intressant på lilla Pettersson, som sitter där nere till venster om Lundberg?»
