— 32 —
Allmän fnissning i hela klassen. De främre bänkarna vända sig om och betrakta den olycklige Lundberg, som står och ser ned för att dölja det leende, som spelar i hans mungipor. Ty nu var adjunkten vid godtlynne. Det visste hela klassen med säkerhet.
»Nå,» fortsätter adjunkten, »kan du inte svara mig? Kan du upptäcka något intressant på Pettersson?. Hur var det? Inte det inte? Nå! Vill du då godhetsfullt försöka att ägna ditt från Pettersson lediga intresse åt det här stackars olyckliga verbet cædo? Med æ.
Lundberg lade händerna på ryggen och svarade tungrodt:
»Cædo, cecīdi, cæsum, cædere.»
»Nå ja, det går ju bra. Se så. Skynda på nu och ta det tredje i samlingen.»
Äfven detta undanstökades, hvarefter adjunkten utstötte en stark flåsning, alldeles som om han kastat ifrån sig en oerhörd börda.
»Sitt ner, Lundberg. Och kom ihåg det här nu, till nästa gång vi träffas. Nästa man. Skynda på nu och öfversätt sista paragrafen, så att vi hinner slut, innan det ringer. Gno på nu. Det är en lång period. Qui quum etc.»
Och nästa man öfversatte rent och flytande med tillhjälp af gamla Kolmodin, tog så ut både subjekt och predikat och sade tema på verberna, lätt, fort, säkert och lugnt.
Och just som det var slut, hördes klockans pinglande från korridor till korridor, adjunkten
