— 37 —
»Hur mår pappa i dag?»
»Tack bra, min unge, jag är bara förtvifladt hungrig.»
Strax därefter syntes fru Hallins hufvud genom dörren till matsalen.
»Har inte Gustaf kommit från skolan än? Köttbullarna bli aldeles kalla.»
I detsamma smälde det häftigt i låset, och in kom en lång, ljuslätt yngling med röda kinder och blågrå lifliga ögon. Han var mager, det bruna håret låg i en lugg fram i pannan, hela hans ansigte bar ett ovanligt vaket uttryck, och omkring läpparne låg ett litet drag af godmodig ironi, som dock icke hade ett spår af något lillgammalt.
»Nå, se där ha vi dig,» sade adjunkten: »Skynda dig in i ditt rum och tvätta dig. Maten kallnar, säger mamma.»
Gustaf gick långsamt in till sig, under det han yttrade den förmodan, att han i alla händelser inte skulle bli bjuden först, hvarför han gärna kunde komma litet efter de andra.
Detta var ett af faderns ständiga tvisteämnen med sonen. Det pinade honom, när inte alla voro samlade vid middagsbordet, emedan han ansåg det som ett bevis på ungdomens förhatliga själfrådighet, att barnen kommo för sent. Men han hade vant sig därvid, och det var numera endast, när han var vid dåligt lynne öfver något annat, som han anmärkte därpå.
