— 47 —
voro tätt sammanpressade, men så fort han talade, rörde sig snabbt och med egendomliga, säkra smällar, medan ögonen fingo ett stickande, skarpt uttryck. Han var prest och extralärare i skolan med kristendom till hufvudämne.
När adjunkten fick se dem, förmörkades hans ansigte, och han gjorde en otålig rörelse med ena axeln. Men Simonson var studiekamrat med Ernst, och den andre tyckte han om för hans ungdomliga väsen och färska Upsalahistorier. Det var ingenting annat att göra än att hälsa vänligt. Herrarna bytte handslag, och Simonson yttrade något om vädret. Adjunkten Hallin sade, att det var kallt i lärarnas samlingsrum, och att det varit så under de aderton år han varit där. Vikarierande lektorn stod och teg. Han förde ett par gånger handen åt munnen för att dölja, att han gäspade.
I detsamma kom Bruhn in. Han var en storväxt, bredaxlad karl med ett utseende, som man genast måste stanna för att betrakta. Ansigtet var aldeles genomplöjdt af linier, han var flintskallig, men hela den nakna delen af hjässan såg ut, som om den endast varit en onaturlig fortsättning af pannan, och midt på pannan syntes en stor, oformlig knöl; hvilken i förening med de djupt liggande ögonen och de starka ögonbrynen gåfvo hela ansigtet prägeln af en kolossal tankekraft, en kraft, som säkert och fast stängdes inne. Hela hans yttre var ytterst ovårdadt. Öfver en sliten väst, som på ett misstänkt sätt
