— 50 —
för att pojkarna står och grinar bakom salmböckerna?»
Pastor Simonsons näsborrar vidgades. Han hyste antipati mot Bruhn, emedan han i honom instinktlikt anade en antagonist, och han ansåg honom för att vara rå och ohyfsad. Dessutom tyckte han alltid om att få yttra sig.
»För mig,» sade han, »ha orgelns toner altid något vördnadsfullt, äfven om man i konstnärligt hänseende kunde tänka sig ett mera fulländadt utförande.»
Lektor Bruhn fnös.
»Jaså,» sade han trankilt. »Det var en särdeles intressant upplysning.»
Den unge lektorn skrattade högt, och pastor Simonson såg ut, som om han med kristligt lugn tänkte bära en oerhörd förolämpning.
Plötsligt slutade orgeln däruppe. Det uppstod en kort stunds tystnad.
»Tror pastorn, att pojkarna stå och be nu, fast de hålla salmböckerna för näsan?» frågade lektor Bruhn, i det han tog sig en väldig pris.
»Ja,» svarade pastorn med en röst, som darrade af förargelse. »Jag vill åtminstone i det längsta tro det.»
»Jaså,» "sade lektor Bruhn. »Ja, men det vill inte jag.»
Emellertid hördes däruppifrån skrapandet af bänkar, som skötos undan, af fötter, som sträck- tes fram och otåligt stampade i golfvet. Man hörde, hur de stora dubbeldörrarna slogos upp,
