— 49 —
Det blef tyst en stund i rummet. Ingen tycktes ha sinne för politiken på morgonkvisten.
Plötsligt hördes från öfre våningen ett sjungande, entonigt ljud, som kom ifrån orgeln, blef starkare och starkare, utspann sig till ackord och konstiga löpningar samt slutade i en koral, hvari hela skolan, från de smås gälla röster och ända upp till de gamla pojkarnas skrofliga målbrottstämmor, energiskt instämde.
Lektor Bruhn gjorde en samtidig rörelse med kropp och ansigte, hvilken såg ut som en enda stor grimas.
»Det är en djäfla musik,» yttrade han.
Adjunkten Hallin kastade för de två unga lärarnas räkning en varnande blick på sin kollega. Pastor Simonson ogillade med hela sin hållning och ansigtsuttryck det opassande yttrandet, men vice lektorn tycktes finna det lustigt, och man såg på hela hans min, hur han njöt af den underliga kurren vid kakelugnen.
Men lektor Bruhn brydde sig inte om den varning, som legat i adjunktens ögonkast, utan fortfor helt lugnt med sina anmärkningar.
»Jag säger, att det är en djäfla musik,» fortfor han. »Kanske det är något farligt uti att säga det! Kanske denna orgel, som står uppe i denna gamla sal, där Petterson i sjunde öfre sitter och spelar ur Hæffners koralbok, skall vara något specielt heligt? Kanske man numera också spelar guds ord? Kanske det blir heligare, där-
