— 52 —
täckt fem elever ur de högsta klasserna, hvilka saknades i bönen. Och detta bevis på skarpsinnighet var hans stolthet och glädje i lifvet. Han kunde hela katalogen utantill, och under det att en af de äldre lärjungarna läste bönen, stod han hela tiden med hatten för ögonen och räknade igenom, om alla voro närvarande. Då det nu fans ungefär tvåhundra lärjungar i skolan, måste han nödvändigtvis utveckla en viss snabbhet för att hinna med. För hvar dag lärde han sig också lexan bättre, och det var hans äregirighet att kunna gå igenom hela skolan till och med småpojkarna, innan bönen var slut. De frånvarande behöll han i troget minne, och efter slutad andakt, gick han alltid in i de klassrum, där någon olycksfågel var att söka, stack fram sin långa näsa och fnyste välvilligt mot delinkventen: »Hvar var du i dag?» Den tilltalade försökte då altid att se skamsen ut, men det lyckades sällan. Ty hela skolan visste, hvilken njutning dessa inkvisitionsbesök beredde lektor Kumlander. I dag var han emellertid belåten. Ty han hade hittat fem, af hvilka en aldrig hade kommit för sent förr, och med gamla Norbeck i fickan traskade han glad och krokryggig ut för att hålla lektion i sjunde öfra.
Adjunkten Hallin var den enda, som icke gjorde sig brådtom. Han brukade eljest vara en bland de första, som begåfvo sig till sina klassrum. Men i dag satt han envist kvar och tittade i ett exemplar af Cavallins lexikon. Ty han
