— 53 —
väntade på, att lektor Bruhn skulle begifva sig i väg, så att han fick ett tillfälle att tala med honom. Men lektorn skyndade sig icke häller, han stod fortfarande kvar och värmde sig framför kakelugnen, och adjunkten Hallin började känna sig nervös. Ty rektorn var inte treflig att råka ut för, om han fann, att lärarna icke passade på tiden för lektionerna.
Men å andra sidan måste han ha affären afgjord. Han suckade för sig själf, och han såg ett ögonblick så pinad ut, som om han varit en gammal, lefnadstrött man. Men han satt kvar och väntade, till dess att den siste hade gått. Och ännu stod lektorn kvar i samma ställning framför kakelugnen.
»Att han också skulle komma i gräl med den förbaskade pastorn,» tänkte adjunkten. »Nu är han naturligtvis vid dåligt lynne.»
»Skall du inte gå in i din klass?» sade han högt. Han hade alltid svårt att inleda en affär sådan som denna.
»Jag blef väckt en timme för tidigt af min förbaskade städerska, och då kan jag så gärna stå här och filosofera som någon annan stans,» lydde svaret.
Bruhn gjorde en otålig rörelse med axlarna och slängde på hufvudet.
Adjunkten Hallin satt en stund nedlutad och bläddrade i Cavallin. Det blef bestämdt svårare för hvarje år att bedja om pänninghjälp, fastän andra påstodo, att det var värst i början. Till
