— 54 —
sist lade han ihop boken, steg upp och sade i en dämpad ton, som om han tänkte göra en längre inledning:
»Jag hade tänkt bedja dig om en tjänst.»
Lektor Bruhn släppte ned rockskörtet och tog fram snusdosan, som han sedan stod och vände mellan fingrarna.
»Jaså,» sade han. »Hvad då?»
Adjunkten sväljde ett par gånger, som om något setat honom i halsen och fortsatte:
»Julen har varit mycket dyr i år … Ernst kommer hem om några dagar … Hyran skulle betalas den första … För rästen skulle jag nog ha dragit mig fram … men så fick jag en opåräknad utgift … Skulle du kunna låna mig femtio kronor till nästa kvartal?»
Första delen af dessa ord uttalades långsamt och i en egendomlig, skarp ton, lågmäldt och nästan med darrande röst. Den sista satsen åter kom häftigt och burdus, ungefär som när man stjälper i sig ett illasmakande medikament.
Lektor Bruhns ansigtsuttryck förändrades plötsligt. Han brast ut i ett godlynt och bullrande skratt samt ruskade på hufvudet och gjorde de mest fruktansvärda grimaser, medan snusdosan dansade som en boll i hans händer.
»Du är en jäkla lustig karl, Hallin,» sade han. »Hahaha. Du går här som katten kring het gröt och anstränger dig och svettas för att få låna femtio kronor. Naturligtvis skall du få pänningarna, eftersom jag ändå har dem stående.
