— 56 —
hade fått den Heliga Andas gåfvor under mellantiden. Han får ha sin tro för mig. Blir han idiot på kuppen, så gärna för mig. Men han behöfver inte lägga sig i mina omdömen. Hade jag icke rätt? Var icke musiken djäflig? Nå, hvarför skall han bråka med mig då? Kan jag hjälpa det?»
Lektor Bruhn var icke god emot prester och sparade i det hela taget aldrig på att gifva fritt utlopp åt sina antipatier. Isynnerhet när han blef förargad, men ofta äfven eljest, begagnade han sig af ett något tillgjordt, regelrätt och grammatikaliskt uttal, som fullkomligt hade blifvit hans andra natur. Och detta regelrätta uttal lät så mycket lustigare, därför att han städse uppblandade det med kraftiga svordomar. Han talade häftigt och länge och öfvergick slutligen till ett stilla invärtes brummande.
Adjunkten stod och såg generad ut.
»Min son är ju också prest,» sade han.
»Ja, men det är en af helt annan ull,» sade lektorn ursinnigt. »Men han kanske också har förändrat sig. Det kan man aldrig veta.»
Han teg, liksom skamsen öfver sin ogranlagenhet.
»Det torde vara bäst, att du går in i din klass,» afbröt han plötsligt sig själf. »Pängarna får du på rasten.»
Hallin tittade hastigt ut på gården. Uppför stentrappan, som innanför järngallergrindarna
