— 57 —
ledde upp till skolan, gick en ovanligt liten man med ett intelligent och vaket utseende. Hans små skarpa ögon sågo sig lifligt omkring, käppen skramlade mot stentrapporna, och han satte i fötterna på ett sätt, som antydde ett koleriskt temperament.
»Tack,» sade adjunkten, och i det han grep sin Virgilius, gick han hastigt ut i förstugan samt lyckades komma in i klassrummet, innan rektorn hann in i förstugan. Lektor Bruhn stälde sig åter framför kakelugnen med benen i sär, venstra rockskörtet under armen och händerna i byxfickorna.
När fru Hallin på gårdagens eftermiddag blef ensam med sig själf, böjde hon en stund ned hufvudet mot bordet och grät. Det var tunga, bittra tårar, framprässade af den sorg, som är bittrast af alla, och som pinar mest, därför att den nöter dagligen och icke har något som upplyfter: nämligen näringssorgen. Hon förstod mycket väl orsaken till mannens misstämning, och det gjorde henne så ondt, när det lynnet kom öfver honom, och han därför kom att gräla med barnen. Ty hon visste, att barnen kunde icke förstå honom så som hon. De hade inte sett honom, när han tog hennes tro för att med henne lefva hela det lif, som vinkade så rikt och så härligt. De hade inte sett honom, när han brudgumsklädd och vacker förde henne genom alt folket, som stod packadt i kyrkan, och fram till altaret. De hade inte
