— 60 —
Med en suck hängde hon ut kappan och satte sig igen till sitt arbete. Tårarna torkade hon bort, fast besluten, att ingen vid kvällsbordet skulle se, att hon hade gråtit.
Men när adjunkten dagen därpå kom hem ifrån skolan och räckte henne de femtio kronorna, då kom den gamla känslan öfver henne igen. Hon grät, medan hon höll sedeln i sin venstra hand, som om hjärtat velat brista, och hon lutade sig ned och kysste sin mans hand med en känsla, som om hon behöft bedja honom om förlåtelse.
Adjunkten drog undan handen och strök henne öfver pannan. Det plågade honom altid att se henne på det sättet. Och med en litet ansträngd röst sade han:
»Gråt inte. Det kan ju inte hjälpas. Tänk på, att nu få vi snart hem Ernst.»
Hon gaf honom en tacksam blick, för att han försökt säga något, som kunde glädja henne. Men tårarna trängde sig fram mot hennes vilja.
»Och när han kommer ut och får en befattning,» fortfor adjunkten, »så blir det altid en lättnad.»
Fru Hallin nickade, och den dagliga sorgen lades för tillfället åsido.
♣♣♣
