— 59 —
det var för att hjälpa dem fram? För att de skulle få lära något och blifva något?
Hon torkade hastigt sina tårar, och medan läpparna ännu darrade af undertryckt gråt, gick hon ut i tamburen och tog in sin gamla kappa, lade upp den på bordet under, lampan och synade den.
Den hade räckt i många år, och den hade varit utsatt för många undersökningar. Tyget hade alt varit bra godt: Det var inte lätt att hitta ett sådant tyg en gång till. Först hade den haft vida ärmar och varit aldeles slät, utan några garneringar, samt räckt ända ned till fötterna. Så hade hon fått förvandla de vida ärmarna till smala för att laga den, där den varit nött under muffen. Skarfvarna syntes inte, när man höll muffen öfver. Sedan hade hon fått sätta sidenuppslag nedomkring ärmarna och omkring kanterna, och slutligen hade hon helt och hållet gjort om den från lång till kort, så att nu slutade den strax nedanför höfterna.
Hon vände och vände den framför lampan och betraktade den uppmärksamt. Ögonen fingo ett ansträngdt, eftersinnande uttryck, och det kom ett par rynkor i pannan.
Men hon lade den hopplöst ifrån sig igen. Den var så nött, att ljuset lyste igenom på det ställe, som skulle sitta öfver bröstet, det var nästan hål på armbågen, och ett par af knapphålen kunde inte lagas längre.
