— 65 —
där hvarken klagan, sorg eller tårar störa den frid, som öfvergår alt förstånd.
Hon slöt sina ögon för en stund, när hon slagit igen boken. Och när hon slog upp dem igen, grep hon med dubbel ifver till arbetet, och öfver hela hennes ansigte låg ett stilla, nästan lycksaligt uttryck.
Adjunkten var lyckligare. Han gick visserligen sällan ut med kamrater. Det var en sparsamhetsregel, som han ålagt sig, och som han sällan öfverträdde. Men när han var i skolan, glömde han vanligen de små bekymmerna hemma. Han hade ett lättare lynne, och så fort han kom ut bland människor, rycktes han med, kände sig liflig och upprymd. Och utomhus var han en helt annan människa än den tungsinta och litet vresiga man, som han ofta kunde vara i hemmet.
Fru Hallin led isynnerhet af, att hon ej tyckte sig stå sina barn tillräckligt nära. Ernsts bref syntes henne isynnerhet på sista tiden till den grad kyliga och reserverade. Han skref nog vänligt, men han berättade ingenting af det, hon ville veta, ingenting om honom själf, och hur han kände det nu, när han skulle träda ut i lifvet och blifva en Herrans tjänare. Hur ofta läste hon icke hans bref om och om igen, vägde betydelsen af hvarje rad, stafvade och tänkte öfver hvarje ord, om hon kanske där skulle finna nyckeln till att förstå honom riktigt. Ty hon ville framför alt vara mor. Detta ord stod för
