— 66 —
henne med en betydelse, som var mer än religiös. Ty för henne betydde detta först och främst: att föra barnen till Herran. Och hon grät många hemliga tårar, som hon sade för sig själf, af fruktan och bäfvan för sina barns själar. Den oblandade modersglädjen hade hon egentligen aldrig känt, ty hos henne var den så starkt uppblandad med fruktan. Denna fruktan kom däraf, att hon visste, att endast en väg var den rätta. Och den, som icke gick denna väg, han var förlorad. Därför grät hon öfver sina barn, grät och bad, mången ensam stund, redan när hon vaggade dem på sina knän och lyssnade till deras djupa och barnalugna sömn. På sista tiden hade hon varit mest ängslig för Ernst. Hon räknade dagarna, innan han skulle komma hem. Ty hvarför var han så kortfattad och så knapphändig i meddelanden om sig själf? Kunde han icke ana, hur hon längtade och längtade efter att veta något om honom, hur hon bröt hans bref med en feberaktig ifver, som om hon varit en ung flicka och fått bref från sin käraste? Kunde han icke ana detta? Och gälde icke detta mer än lif och död? Gälde det icke hans själs eviga salighet?
Om alt detta vågade hon aldrig skrifva direkt till sin son. Hon var så rädd att stöta honom ifrån sig. Men dagligen pinade henne dessa känslor, och isynnerhet kommo de öfver henne, när hon var nedtyngd af något annat. Ibland kunde hon känna det, som om alt, hvad
