— 69 —
än någon mor inom kretsen af deras bekanta. Hon hade omgifvit dem med en varm temperatur af ömhet, en temperatur, som kanske var så varm, att den gjorde dem ömtåliga, när de en gång skulle komma att sakna den. Och ändå hade hon en instinktlik förnimmelse af, att hennes barn med åren kommo alt mera bort ifrån henne, att de sökte tillfredsställelse utanför sitt hem, vare sig denna tillfredsställelse tog sig uttryck i barnets bullrande lekar, eller i ungdomens obegränsade behof att finna människor, med hvilka de kunna meddela sig fritt, yppa alt det gåtfulla, skiftande lif; som med hvarje år utvecklar sig och kräfver näring i deras unga sinnen.
Det fans dagar, när hon starkare än eljest anade klyftan mellan barnen och deras hem och då gjorde hon alt för att glädja dem. Hon lagade någon af deras favoriträtter till middagen, tvang fadern att vara vid godt lynne, bad dem att bjuda ungdom till kvällen och var själf idel sol och leenden.
Sådana dagar voro barnens glädjedagar, och de kände då mer än eljest, hur mycket de höllo af modern. Och själf kände hon sig så glad. Ty hon trodde, att efter sådana försök skulle början till ett alvarligt närmande vara gjord, och barnen skulle sluta sig mera till hemmet.
Men så skedde icke. Och då kom nedslagenheten öfver henne och med den en bitterhet, som lade hårda ord på hennes läppar och kom
