— 68 —
Adjunkten skaffade henne utan vidare en plats i stadens flickskola.
Men efter den tiden var det som en tyst strid mellan Selma och föräldrarna.
Gustaf tyckte sig fru Hallin liksom mest kunna lita på. Han var så mycket barn ännu och ingen kan veta, hvar eller hur frestaren lägger ut sina snaror för de svaga människobarnen. Men han var altid glad och nöjd, grälade förstås ibland, men blef snart snäll igen, och när han retades med mor eller syster, var han så lustig att höra, att fru Hallin altid måste skratta, ibland ända till dess att hon fick tårarna i ögonen. Och så var han hennes kelgris och älsklingsbarn, skrapkakan i familjen, som pappa kallade honom, när han var vid godt lynne, och han fick ännu sitta i hennes knä ibland, när ingen såg det, fast han var stora pojken och redan växt henne ett godt stycke öfver hufvudet.
Det var en egenhet med barnen, isynnerhet med sönerna. De hade alla haft stort behof af vänskap, och de hade båda sökt och fått goda vänner. Men de träffade dessa mest utomhus. De sökte upp sina vänner i deras hem, och det hände aldrig, att det motsatta blef händelsen, aldrig att det Hallinska hemmet blef tillhåll för barnens vänner. Och därför hade föräldrarna altid klagat, att de så litet sågo till sina barn, när de hade ledigt.
Fru Hallin kunde inte förstå detta. Ty hon visste, att hon hade älskat sina barn, kanske mer
