6.
Adjunkten Hallin skulle mycket väl
ha kunnat låna de femtio kronorna
af sin bror, lektorn i lefvande språk.
Ty lektorn var rikt gift och var
aldrig gladare, än när han kunde
bevisa sin fattigare broder en tjänst.
Därtill voro bröderna vänner sedan barnaåren, och ingenting var därför naturligare, än att den ene hjälpte den andre.
Vänskapen mellan lektorn och adjunkten Hallin hade inom läroverket nästan öfvergått till ett ordspråk, och det fans mer än en bland skolans ungdomar, som hälsade vänligare än eljest eller stannade och såg efter de två, när de på rasterna arm i arm promenerade fram och åter i skolans stora förstuga, ute på den rymliga gården eller under de höga almarna, som i lummiga alléer växte på planen mellan skolan och domkyrkan.
