— 74 —
De gingo i skolan under namnet »bröderna». Och ehuru man skulle ha haft svårt att finna två större kontraster, hade de troget hållit ihop i lifvet altifrån skolåren. Båda togo de examen med endast en termins mellantid, och när den ene fått adjunktur vid Gammelby läroverk, sökte och fick den andra, så fort plats blef ledig, en dylik befattning i samma stad. Den enda skilnaden var den, att den äldre af bröderna inom kort avancerade till lektor, under det att den andre ej syntes ha hopp om att någonsin komma i åtnjutande af en dylik befordran. Men detta störde i ingen mån det goda förhållandet dem emellan. »Det förtjänade Abel,» sade adjunkten altid. »Alla medsökande voro honom underlägsna.» Och när de möttes om mornarna i skolan, hälsade lektorn sin bror med ett muntert: »God morns, Erker». Det var altid lektorn, som hälsade först. Och adjunkten sneglade öfver de immiga glasögonen och sade: »God morgon, Kain.»
Detta var ett gammalt skämt mellan bröderna, som altid upprepades. Ty lektorn hade en gång som barn skuffat sin bror utför en trappa, så att brodern så när brutit halsen af sig. När då lilla Erik låg där nere och skrek, så att det genljöd i hela huset, och Abel olycklig af förskräckelse kom springande för att se, hur det var med honom, då tystnade brodern en stund med gråten och sade mellan snyftningarna: »Du borde ha hetat Kain». Och så skrek han igen.
