— 77 —
hardt nära betraktade lektorn som den lede frestaren själf.
När han då blef så rikt gift — han gifte sig två år efter adjunktens — då kunde hon ej låta bli att göra jämförelser mellan svågerns rika och välburgna hem och deras egna torftiga och tryckta omständigheter, och hon undrade mången gång, hur gud kunde dela så olika mellan människorna. Det föreföll henne, som skulle hennes man ej kunna undgå att göra jämförelser och kanske ångra, att han ej gjort på samma sätt som brodern. Men isynnerhet beklagade hon svågern. Ty hade han fått en mindre världslig och mindre ytlig hustru, så kunde kanske också han genom kvinnans stilla umgängelse hafva dragits till Herran.
Det var kanske för starkt att säga, att fru Hallin rent af afundades sin svägerska hennes rikedom. Men aldeles fri från en sådan känsla var hon icke. Hon inbillade sig altid, att svägerskan såg ned på dem, isynnerhet på henne, och det pinade henne, om hon visste, att hennes man på något sätt anlitat sin bror.
Lektorskan tyckte också, att svägerskan ville vara öfverlägsen på sitt sätt. Hon talade altid om sina barn och den glädje, hon hade af dem, och lektorskan hade ett intryck af, att detta skulle vara en pik åt henne. Ty lektorskans barnuppfostringsmetod var verkligen icke den alra bästa. Hon närde därför ett tyst, men djupt hat till adjunktens fru. Dels visste hon
