— 76 —
af stadens rikaste flickor, en köpmansdotter. Svärfadern betalade skulderna, och efter bröllopet flyttade de nygifta in i ett nybygdt stenhus vid Storgatan, hvilket af konsul Bergman öfverlåtits på det unga paret.
Men efter giftermålet förändrades i viss mån förhållandet mellan de båda bröderna. Icke så att deras vänskap led något intrång. Men de båda svägerskorna kunde från början icke fördraga hvarandra och som vanligt tilltog antipatien dem emellan med åren, i stället för att aftaga. Därför lånade adjunkten ogärna pängar af sin bror, utan föredrog att i stället, när det behöfdes, begagna sig af hans borgen. Ty det behöfde svägerskan inte veta om.
Adjunktens fru hade egentligen aldrig kunnat förstå sin mans »svaghet för sin bror», som hon kallade det. Hon såg i honom en förtappad varelse och ett världens barn, och i början af deras äktenskap, medan adjunkten ännu var ung, var det inte fritt, att hon fruktade, att han kunde hafva ett skadligt inflytande på hennes Erik. Ty den ende, som brukade kunna narra adjunkten med sig på ett gladt ungkarlslag, det var lektorn. Han kom ibland om eftermiddagarna in i adjunktens rum, och där hörde hon honom skratta med sitt skallande, glada skratt, och hon hörde, hur bröderna skrattade och hviskade med hvarandra, och så kom adjunkten in och sade, att han skulle gå ut, och att det var troligt, att han inte kom hem till kvällen. Så att fru Hallin
