— 6 —
fram genom de tjocka molnen. Det är nästan ljust i rummet, så ljust det kan bli i medlet af januari. Men han ser det icke.
När han läst en stund, reser han sig upp och går några slag fram och åter på golfvet. Han höjer på bröstet, drar djupa andetag och torkar med näsduken bort svetten, som betäcker pannan. Men han ser icke, att det är ljust därute, och han sätter sig stilla till arbetet igen, i det han vänder gungstolen mot lampan, så att han kan se, medan han läser.
En betraktare skulle fåfängt hafva letat efter verkligt intresse i hans ansigte. Där låg samma uttryck som hos en ansträngd skolgosse, hvilken håller på att lära in en svår lexa. Han lade ned boken på knät, mumlade utantill något af det, han nyss hade inpräntat, och började så att läsa högt, medan han med den lediga handen slog takt mot gungstolskarmen.
Så satt han stilla och läste mekaniskt, till dess att klockan, som låg bredvid honom på skrifbordet, blef nio.
Då reste han sig upp och såg ut genom fönstret, och när han igen såg in i rummet, märkte han plötsligt, hur onaturligt blekt fotogenljuset var emot dagsljuset. Han skrufvade ned lampan och släckte den samt började gå fram och tillbaka på golfvet med kollegiihäftet i hand.
I detsamma knackade det på hans dörr, och en kvinlig stämma ropade:
»Är du färdig?»
