— 79 —
förråd af liflighet, och när han varit gift ett par år, återtog han sina resvanor om somrarna, först i sälskap med sin hustru, men sedan ensam. Han påstod, att det skedde för att motverka vintrarnas stillasittande och naturligtvis också för att studera språk.
När han kom hem om höstarna, hade han vanligen magrat. Han såg yngre ut, och i hans hela väsen låg något af den gamle dandyn. Men mot vintrarna blef han sig lik igen. Nästan altid vid godt lynne gick han till och ifrån skolan, höll lektioner, lefde familjelif och åt middagar. Och när det bar till, kunde han komma fram med ett ordspråk, som folk i almänhet skrattade åt, men som adjunktens fru aldrig kunde höra, utan att med en känsla af förakt förstulet betrakta sin svågers muntra och rödbrusiga ansigte och feta, oformliga kropp, hvilken såg ut, som om den ständigt varit stoppad med god mat.
»Näst ligga är sitta bäst,» hade lektor Hallin sagt en gång, när en person bjöd honom en stol. Och detta uttryck hade sedan blifvit stående i hans mun.
»Näst ligga är sitta bäst.»
Det var också ingenting, hvilket i den grad plågade lektor Hallin i hans egenskap af skolman, som att han skulle stiga upp tidigt om mornarna. Och han var aldrig vid så dåligt humör, som när han i nattdrägt, med nattrocken omkring sin feta gestalt och ett ljus i handen förfogade sig från sängkammaren och in i sitt rum för att
