— 81 —
hoppade upp i hans knä, och med armarna om hans hals och läpparna emot hans hviskade hon skrattande: »Pappa sofver».
Och det är inte omöjligt, att löjtnanten ibland afundades pappa. Ty hans älskade Gabrielle eller Gabby, som han i ömmare ögonblick kallade henne, — ty så hade nämligen hans älskade Gabrielle i barndomens näpna oskuldsdagar brukat kalla sig själf — var svag för att smekas. Att sitta i knät hos Axel en halfannan timma i sträck, ansåg hon för att vara något både normalt och naturligt. Och lektorn brukade stundom till sin hustrus förskräckelse säga, att denna slags förströelse omöjligt kunde vara lika angenäm för löjtnanten. Med Gabrielle var det en annan sak. Ty för henne hade det mera nyhetens behag.
För öfrigt fingo lektor Hallins barn på visst sätt rikligen njuta af de förmåner, som adjunktens barn kände sig umbära. Ty frihet hade de kanske litet mer, än som kunde vara nyttigt, och deras barnsliga glädje stördes sällan af några otillbörliga ingrepp från föräldrarna. Den berodde bara väl mycket af konjunkturerna för dagen.
Ty om lilla Erik, som var åtta år, hade varit ute på bakgården och i ungdomligt öfvermod piskat upp en af mammas kycklingar med en käpp på ett sätt, som djurets fysik icke kunde uthärda, och pappa då gjorde min af att gifva sonen en lindrigare aga, så kunde det hända,
