— 85 —
Lektorskan går majestätiskt och sätter sig i soffan.
»Erik,» säger hon, »gå in i barnkammaren och säg åt Ida, att du får sätta på dig dina sammetsbyxor. Du får rifva sönder dem med, om du vill. Du hör ju, att pappa säger det. Men kom hit med dem, du nu har på dig först, så kanske jag hinner laga dem, innan du lyckats slita sönder de andra.»
Erik går, och lektorskan sitter med hopknäppta händer och vaggar fram och tillbaka i soffan.
»Tror du, det där är rätta sättet med barnen?» säger lektorn.
»Abel,» svarar den kränkta makan. »Det vet jag nog, att hvad jag gör, är naturligtvis aldrig bra. Men nog tycker jag, att du någon gång kunde visa litet fasthet, när dina barn visa så liten tanke för sin mor. Jag betyder ingenting här i huset, Abel lilla, det behöfver jag inte säga dig, fast det lilla vi har, det tror jag, att du kan tacka mig för. Och hvad det ska bli af mina fattiga barn, när de aldrig få lära sig, hvad tukt och ordning vill säga, det vet endast gud. Men Han vet också, hur svårt det är för en stackars mor, när hon ensam ska bära omtanken för barnens uppfostran. Jag önskar bara, att jag måtte räcka till öfverallt. Men jag känner, hur det här tar på mina krafter, och jag ber gud hvar kväll, att du inte måtte få ångra dig, Abel, en gång när det är för sent.»
