— 86 —
Lektorskan gråter, och lektorn går sin väg och läser igen dörren efter sig.
Men när barnen råka i gräl sinsemellan, då händer det någon gång, att den ena i öfversvallande rättskänsla utbrister:
»Vänta du, jag ska nog tala om för mamma.»
Hotelsen har emellertid ingen ovanligare verkan. Ty den andra svarar bara:
»Äh, hvad tror du jag bryr mig om mamma.»
Och det är icke omöjligt, att adjunktens fru hade rätt, när hon sade:
»Hvad jag isynnerhet ogillar hos Aurore, det är hennes sätt med sina barn. Där råder ett själfsvåld som är förderfligt bara att se på. Måtte det bara gå väl.»
Men en gång blef dock konflikten mellan makarna skarpare än vanligt. Och det var när Gabrielle kom hem och berättade för sina föräldrar, att löjtnant Hagelin friat till henne.
Lektorn frågade henne bara:
»Är du kär i honom?»
Hvarpå Gabrielle svarade:
»Jag vet inte, pappa. Men jag tror det,»
Därpå fick Gabrielle gå upp på sitt rum, och makarna blefvo ensamma.
Nu var saken den, att lektorskan redan för länge sedan varit betänkt på att uppfylla en moders första pligt, nämligen att i sin oerfarna dotters ställe välja henne en man. Och löjtnant Hagelin, som hade särdeles dåliga affärer, och som hade hört, att vill man vinna flickan, så
