— 91 —
hade kommit något skarpt, som Ernst aldrig sett förr.
Han satt bredvid modern, och han böjde sig flere gånger fram och klappade liksom i tankar hennes hand. För hvarje gång märkte han, hur hon ängsligt och rädd, att det skulle synas, granskade hans ansigte.
»Nå, berätta mig litet nu,» sade Ernst till sist. »Hur har ni haft det under det här året? Tala om någonting.»
Fru Hallin log.
»Det är väl du, som skall berätta,» sade hon. »Du kommer från den stora världen, där det händer något. Du har sett mycket och hört mycket. Här händer ingenting. Du vet ju så väl, hur här är. Far har sitt arbete, och Selma har sitt, och Gustaf har sitt, och jag har mitt, jag också, nere i köket och med att lappa era kläder. Här har inte händt någonting, sedan Gabrielle blef förlofvad. Det var strax före jul.»
Ernst drog på mun. Det kom ett humoristiskt drag i hans ansigte.
»Nå, är hon fortfarande nöjd med sin löjt- nant?»
Adjunkten skrattade, och Gustaf utstötte ett kort biljud, som uttryckte den högsta möjliga grad af vämjelse och förakt. Men fru Hallin tog ordet med sällspord ifrighet:
»Jo, du må tro, där är ett spring med den där löjtnanten dagarna i ända. Vet du, jag tror bestämdt, att det är mamma Aurore, som egent-
