— 90 —
själf ut i salen för att från skänken hämta fram konjaksbuteljen och glas.
Den unge pastorn såg nästan främmande ut för de sina. Han var orolig, som om han hela tiden pinats af att ej ha något att säga. Under ett par glasögon utan bågar lyste ett par stora, något släpiga ögon, hvilka hade ett inåtvändt, men därför icke frånvarande uttryck, och under ögonen syntes en mörk skugga, som gaf dem ett uttryck af trötthet. Pannan var hvit och välbildad, och från benan, som han bar midt öfver hjässan, föll det bruna håret jämt och slätt ned åt båda sidorna. Hans ögon hade för tillfället något forskande, som om han, vid alt hvad han företog sig eller sade, hade haft den tanken bakom: Hur har lifvet gestaltat sig här, medan jag var borta? Hur har mellantiden förändrat dem?
Ty det var ett helt år, sedan han var hemma sist. Och då hade besöket endast räckt ett par dagar. Han kunde ej undgå att en liten smul känna sig främmande mellan dessa människor, som han kallade sina närmaste. Selma hade blifvit gammal, tyckte han, var på väg att utbilda sig till en gammal fröken. Gustaf hade växt och såg ibland till och med litet manlig ut. Slyngelaktigheten var nästan bara en mask, som begagnades, därför att man vant sig vid den och så att säga fordrade den af honom. Fadern hade fått flere grå hår, och han gick kanske litet mer lutad. Men modern! I hennes drag
