— 96 —
lampskenet lifvade upp dem, och samtalet tog bättre fart. Alla trängde de sig omkring Ernst, alla vände de sig till honom, alla hade de något att berätta för honom. Adjunkten drog fram med ett par af sina sista historier, som familjens öfriga medlemmar i en hel månads tid hört, så ofta det kom någon främmande, och när han berättat dem, frågade han, om inte Ernst kunde några nya upsalahistorier, till exempel om Ribbing eller Svedelius. Men när Ernst icke såg ut att vara vidare upplagd, afstod han efter några protester från sin önskan och berättade själf vidare. Fru Hallin berättade också. Hon talade om deras bekanta, om en middag hos biskopens och en supé hos domprostens, och så började hon att på nytt berätta om svågerns och om förlofningen. Selma sade just ingenting, men hon fylde ibland i, när modern glömde något. Och Gustaf kom fram med några mindre vördsamma historier om sina älskade lärare, hvilka adjunkten ibland å ämbetets vägnar ansåg sig böra sätta stopp för, men som han altid åhörde med ett hemligt nöje: Isynnerhet roade det honom, när Gustaf berättade om, »hur de brukade skoja för farbror Abel». De historierna lade adjunkten altid på minnet, för att sedan kunna uppbygga brodern med dem.
Så gick aftonen, och när supén var äten, hölls aftonbön. Då var klockan tio, och adjunkten yrkade ifrigt på, att man skulle gå till sängs.
