— 97 —
«Kom ihåg, att vi ska vara uppe klockan sju i morgon,» sade han.
Och fru Hallin omfamnade den hemkomne sonen och såg honom länge i ansigtet för att utgrunda hvad det var, som hon tyckte sig icke känna igen.
»Tänk, att du är hemma igen,» sade hon. »Följ nu med pappa. Du får ligga i hans rum.»
Och när alla gått, satt hon en stund ensam kvar, innan hon släckte lampan. Hon visste egentligen icke, hvari skilnaden låg. Men hon hade tänkt sig sonens hemkomst helt annorlunda.
Adjunkten Hallins arbetsrum låg på vinden. En trätrappa förde dit upp. Adjunkten gick förut, och sonen följde efter. Småpratande trefvade de sig fram i mörkret, adjunkten tog fram nyckeln, som låg på sitt gamla ställe öfver dörren, och de trädde in.
Genom fönstret såg man ut på den rymliga domkyrkoplanen, där snön låg hvit med hårda tilltrampade vägar, och där almarna nu böjde sina bara, rasslande grenar för februariblåsten.
Ernst kände sig så underlig till mods. Hur ofta hade han icke velat gå in här, medan han ännu gick i skolan, och tala med fadern förtroligt som med en vän. Men det hade aldrig ingått i faderns uppfostringsmetod, och nu, när fadern kanske önskade det, visste han icke, hur han skulle börja.
