En ofantlig eld lågade i den stora spiseln av vit marmor, som uppbars av förgyllda kärleksgudar; dess sken spred sig kring rummet och gav det en glad anblick, i så stark motsats till min fruktan, att den började försvinna. Detta rum var tapetserat med röd, rosig damast, och prytt i taket och på dörrarne med en mängd arabesker och grupperingar, den ena nyckfullare än den andra, föreställande danser av fauner och satyrer, vilkas groteska, förgyllda ansikten grinade mot lågan, som belyste dem. Jag var dock ej tillräckligt lugn för att lägga mig; för övrigt var klockan endast åtta på aftonen. Jag utbytte därför endast min klädning mot en morgonrock, och som jag sett att vädret var vackert, ville jag öppna fönstret, för att fullkomligt hämta mig genom den lugna och stilla åsynen av den i vila sänkta naturen; men genom ett försiktighetsmått, som jag ansåg mig böra tillskriva de i orten gängse mord- och rövarhistorierna, voro luckorna stängda på inre sidan. Jag återvände därför och satte mig framför bordet vid elden, för att läsa i min Indiska Resa, då jag upptäckte att jag tagit andra delen i stället för första. Jag steg upp, för att gå och rätta detta misstag, då, vid ingången till biblioteket, min fruktan ånyo angrep mig. Jag tvekade ett ögonblick; slutligen blygdes jag för min barnsliga lättskrämdhet, öppnade dörren och närmade mig hyllan, där de andra delarna stodo.
Då jag höll fram ljuset mot böckerna, för att se deras nummer, föllo mina blickar in uti det tomma rum, som blivit efter den förut borttagna boken, och bakom hyllan blev jag varse en mässingsknapp, lik dem som plåga finnas på dörrlås, och vilken annars bortskymdes av böckerna. Jag hade ofta sett lönndörrar uti bibliotek; ingenting var således naturligare, än att en sådan fanns här. Emellertid gjorde riktningen, uti vilken den var anbragt, saken nästan omöjlig. Biblioteksfönstren voro de sista i byggnaden; denna knapp satt uti panelningen bortom andra fönstret, och en dörr på detta ställe skulle således öppnat sig utåt yttre väg-
