100
gen. Jag gick bakom hyllan, för att med tillhjälp av ljuset undersöka, om ej något tecken, som antydde en dörröppning, kunde påträffas; men min möda var förgäves, jag såg ingenting. Jag tog då med handen om knappen och försökte vrida om densamma, men den satt fast; jag tryckte på den, och då kände jag den ge efter. Jag tryckte på hårdare, och då uppsprang framför mig med buller en dörr, som hölls öppen av en fjäder. Denna dörr ledde till en liten vindeltrappa, som var anbragt mitt uti själva muren.
Ni finner att en sådan upptäckt icke bidrog att mildra min fruktan. Jag räckte fram ljuset över trappan och såg den sänka sig nästan lodrätt. Ett ögonblick ämnade jag gå utför den, samt nedsteg till och med de två första trappstegen; men mitt mod svek mig. Jag återvände baklänges till biblioteket och drog igen dörren, vilken tillslöt sig så ytterst noggrannt att jag, oaktat den visshet jag ägde att den fanns, icke kunde upptäcka dess fogningar. Jag ställde genast tillbaka boken, så att ingen skulle se, att jag rört vid den, ty jag visste icke, vilken denna hemlighet egentligen angick. Jag tog slumpvis en annan bok, gick tillbaka till mitt rum, tillriglade biblioteksdörren och satte mig åter vid elden.
Oväntade händelser erhålla eller förlora sin vikt alltefter ens glada eller sorgliga sinnesstämning eller efter de mer eller mindre kritiska omständigheter, varuti man befinner sig. Visserligen var ingenting naturligare än en lönndörr uti ett bibliotek och en vindeltrappa uti en mur; men om man upptäcker denna dörr och denna trappa om natten uti ett ensligt slott, det man bebor ensam och utan försvar, om detta slott är beläget uti en trakt, som varje dag genljuder av ryktet om något nytt rån eller mord, om ett hemlighetsfullt öde sedan någon tid omgiver er, om olycksaningar tjugu gånger, mitt under en bal, jagat er en dödsrysning genom hjärtat, då blir allt, om icke verklighet, åtminstone hotande skräckbilder; och en var känner av erfarenhet, att en obekant fara är tusen