108
kommit. Jag var fast besluten att gå ner denna trappa.
Jag såg på klockan: den utvisade en kvart till nio; jag gick fram till luckorna: de voro icke stängda. Utan tvivel var det ingenting att se denna natt, emedan gårdagens försiktighetsmått blivit uraktlåtit; jag öppnade fönstret.
Natten var stormig; i fjärran dånade åskan, och brusningen av havet, som bröt sig mot stranden, nådde mina öron. Uti mitt hjärta rasade en storm ännu förfärligare än naturens, och tankar trängde sig inom mitt huvud, mera dystra och våldsamma än oceanens vågor. Två timmar förflöto på detta sätt, utan att jag gjorde en rörelse, utan att mina ögon vändes från en liten bildstod, som var ställd inom en trädgrupp. Under hela tiden såg jag den icke.
Slutligen trodde jag tiden vara inne. Jag hörde ej mer något buller i slottet; samma regn, som natten emellan den 27 och 28 September tvingade er att söka skydd i ruinerna, började falla i strömmar. Jag höll en stund mitt huvud ute i regnet, sedan stängde jag igen fönstret och tillslöt luckan.
Jag gick ut ur rummet och framträdde några steg i korridoren. Allt var tyst i slottet; malajen hade säkert gått till vila, eller betjänade han sin herre på något annat ställe i byggnaden. Jag gick tillbaka in till mig. Klockan var nu halv elva; man hörde endast stormens tjut, som var mig till nytta, emedan det borttog det buller, jag möjligen kunde göra. Jag tog ett ljus och gick fram till biblioteksdörren; den var låst.
Man hade sett mig där om morgonen; man hade befarat att jag kunde upptäcka trappan; nu hade man tillslutit ingången. Lyckligtvis hade greven gjort sig den mödan att visa mig en annan.
Jag gick bakom min säng, stötte till panelningen, väggen öppnade sig, och jag befann mig i biblioteket.
Jag gick fram med fasta steg och utan tvekan till lönndörren, tog undan boken, som dolde låset, tryckte på fjädern och även denna väg var öppen.
