Jag gick ned i trappan; den lämnade jämnt utrymme för en person. Jag nedsteg tre våningar; vid varje avsats lyssnade jag, men hörde ingenting.
Vid slutet av tredje trappan fann jag åter en dörr; den var endast tillsluten med en rigel. Vid mitt första försök att öppna den gav den vika.
Jag befann mig uti ett valv, som gick rakt nedåt. Jag följde det ungefär fem minuter; sedan fann jag en tredje dörr. Även den satte ej något hinder i min väg; den ledde till en trappa, lik den uti biblioteket, men som endast hade två avdelningar. Vid dess slut var en fyrkantig lucka av järn; då jag gläntade på den, hörde jag röster. Jag släckte ut mitt ljus och ställde det på nedersta trappsteget; därefter smög jag mig igenom öppningen, som var anbragt medelst en rörlig plåt vid eldstaden. Jag sköt sakta till den och befann mig nui ett slags kemiskt laboratorium, ganska svagt upplyst; ty ljuset från det näst intill belägna rummet inträngde hit endast genom en rund öppning ovanför en dörr, täckt med ett litet grönt förhänge. Fönstren voro så omsorgsfullt tillslutna, att även vid full dag skulle allt yttre ljus varit fullkomligt utestängt.
Jag hade ej bedragit mig, då jag trodde mig höra röster; samtalet i inre rummet var bullersamt; jag igenkände grevens och hans vänners röster. Jag bar fram en stol till dörren och steg upp på den; på detta sätt nådde jag öppningen och kunde se in i rummet.
Greve Horace, Max och Henrik sutto till bords; men måltiden var dock nära slutad. Malajen uppassade, stående bakom greven. Var och en av bordsgästerna var klädd i en blå blus och hade hirschfängare i gördeln samt ett par pistoler liggande bredvid sig. Horace steg upp, liksom för att gå.
»Redan?» frågade Max.
»Vad skall jag göra här längre?» svarade greven.
»Drick», sade Henrik och höjde sitt glas.
»Ett härligt nöje att dricka med er», återtog greven; »vid tredje buteljen är ni fulla som brandvakter.»
