110
»Låt oss spela!»
»Jag är ingen spetsbov, som vill vinna edra pengar, då ni ej är i stånd att försvara dem», sade greven, höjde på axlarna och vände sig om till hälften.
»Nåväl!» då skola vi göra vår kur hos vår vackra engelska; din betjänt har sörjt för att hon ej skall vara grym. Minsann, han är en ture, som förstår sig på dylikt. Se där, min gosse!»
Max gav malajen en hand full med guld.
»Frikostig som en rövare!» yttrade greven.
»Nå, än sen; det där är icke något svar», återtog Max och reste sig från bordet. »Vill du hava henne eller icke?»
»Nej!»
»Då tar jag henne.»
»Vänta!» ropade Henrik och utsträckte handen. »Mig tycks, att jag också är någon eller något här vid lag, samt att jag har rättigheter liksom en annan. Vem dödade hennes man?»
»Till saken; det hör ej hit», inföll greven leende.
Ett kvidande låt höra sig vid dessa ord. Jag kastade ögonen åt det håll, varifrån det kom. En kvinna låg utsträckt på en pelarsäng, med armarna och fötterna bundna vid de fyra sängstolparna. Min uppmärksamhet hade så uteslutande fästat sig vid en enda punkt, att jag icke sett henne förut.
»Ja», fortfor Max; »men vem inväntade dem i Havre? Vem red hit i fyrsprång, för att underrätta er därom?»
»Vid djävulen! Detta blir kinkigt!» inföll greven, »och det erfordras att vara konung Salomo själv, för att avgöra vem som har mesta rättigheten, spionen eller mördaren.»
»Emellertid är det en sak, som måste avgöras», ivrade Max. »Du har kommit mig att tänka på denna kvinna, och nu är jag kär i henne.»
»Ävenså jag», sade Henrik. »Således, då du själv ej bryr dig om henne, så giv henne åt den av oss, som du vill.»
