slockna. Jag uppgav ett skri av fasa och kastade mig fram till den; oljan var nära utbränd. Jag skulle i mörkret avvakta döden.
O, vad skulle jag ej hava givit, för att äga olja till denna lampa! Om jag kunnat nära den med mitt blod, skulle jag hava öppnat ådrorna med mina tänder. Den gnistrade beständigt; vid varje sprakning blev dess låga mindre livlig, och mörkrets krets, som den långt avlägsnat, under det den brann i sin fulla kraft, omslöt mig allt närmare. Jag låg på knä bredvid henne med sammanknäppta händer; jag tänkte ej på att bedja Gud, jag bad till henne!
Slutligen började hon kämpa emot mörkret, på samma sätt som jag själv skulle börja att kämpa emot döden. Kanhända lånade jag henne mina egna känslor; men det tycktes mig liksom hon envist hängde vid livet, samt att hon bävade för att låta denna eld försvinna, vilken utgjorde hennes själ. Snart inföll för henne dödskampen med alla dess vändningar. Hon lågade upp ibland, såsom en döende stundtals återfår sina krafter; hon spred en glans, klarare än någonsin, liksom den febersjuka själen mittunder sin yrsel stundom skådar bortom de för människoblicken bestämda gränserna; därefter följde maktlöshetens dvala. Lågan flämtade lik denna sista fläkt, som svävar på en döendes läppar; slutligen slocknade hon och berövade mig ljuset, som är hälften av livet.
Jag sjönk ned i hörnet av min håla. Ifrån denna stund tvivlade jag ej mera; ty, sällsamt nog, sedan jag ej mera såg brevet och giftet, var jag fullt säker på, att de funnos där.
Så långe jag kunnat se, hade jag ej givit akt på tystunden; sedan ljuset var släckt, tryckte den mitt hjärta med hela mörkrets tyngd. För övrigt hade den någonting så hemskt och djupt, att, om jag även haft någon möjlighet att bliva hörd, skulle jag måhända tvekat att ropa. O, det var en av dessa dödstystnader, som för evigt lägra sig över de dödas grifter!
En sällsam omständighet var det, att dödens närhet
