Hoppa till innehållet

Sida:Pauline 1910.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

hade nästan kommit mig att glömma vad som förorsakade den. Jag tänkte på min belägenhet, jag var försänkt i yttersta fara; men jag kan säga, och Gud vet det, om jag också ej tänkte på att förlåta honom, så förbannade jag honom icke heller. Snart började jag lida av hunger.

En tid förflöt, som jag ej kunde räkna, varunder dagen troligen gick till ända och natten vidtog, ty då solen uppgick, inträngde en stråle genom någon spricka i marken och upplyste foten av en pelare. Jag upphävde ett glädjeskri härvid, liksom denna stråle medfört något hopp.

Mina ögon fästades så oavvänt vid denna stråle, att jag slutligen tydligt urskilde alla föremål, som befunno sig på den upplysta fläcken. Där lågo några stenar, en träspillra och en mosstapp; solljuset hade framlockat ur marken denna svaga och tynande vegetation. O, vad skulle jag ej hava velat giva, för att vara i stället för dessa stenar, detta trästycke eller denna mossa, för att ännu en gång återse himlen genom denna remna i marken!

Jag började känna en brinnande törst, och mina tankar blevo orediga. Tid efter annan svävade blodiga skyar framför mina ögon, och tänderna trycktes tillsamman, såsom vid ett nervanfall. Emellertid höll jag oupphörligt ögonen fästade vid ljuset. Utan tvivel inträngde det genom en ganska trång öppning; ty då solen ej längre sken rakt däruppå, försvagades strålen och blev knappt märkbar. Detta försvinnande berövade mig återstoden av mitt mod. Jag vred mig under raseri och snyftade konvulsiviskt.

Hungern hade förbytt sig i en häftig smärta i underlivet. Min mun var brännhet, och jag kände ett begär att bita i något; jag tog en lock av mitt hår, lade den emellan tänderna och tuggade därpå. Snart kände jag mig angripen av en dov feber, ehuru pulsen knappast rörde sig. Jag började tänka på giftet: då föll jag på knä och sammanknäppte händerna, för att bedja; men jag hade glömt mina böner och kunde ej återkalla dem