förorsakades av giftet. Jag väntade med en till ångest stegrad otålighet denna kallsvett, som skulle bebåda min sista kamp.
Plötsligt hörde jag mitt namn; jag slog upp ögonen och såg ljussken. Ni var kommen och stod vid gallret framför min grav — ni, och på samma gång dagen, livet, friheten! Jag utstötte ett skri och störtade fram emot er. Det övriga känner ni.
»Och nu», fortfor Pauline, »påminner jag er vid er heder den ed, ni givit mig, att aldrig upptäcka något av detta förfärliga drama, så länge ännu någon lever av de tre huvudpersonerna, vilka däruti spelat en roll.»
Jag förnyade löftet.
FJORTONDE KAPITLET.
ETT ÄKTENSKAPSANBUD.
Det förtroende Pauline lämnat mig, gjorde hennes ställning för mig ännu heligare. Sedan dess kände jag hela den vidd, som denna tillgivenhet, varav min kärlek till henne utgjorde en länk, skulle komma att antaga, men på samma gång insåg jag, vilken brist på grannlagenhet det å min sida skulle vara, att tala till henne om denna kärlek, annorlunda än genom en ännu vördnadsfullare uppmärksamhet. Den plan, som varit i fråga oss emellan, blev antagen; hon passerade för min syster och kallade mig sin bror. Emellertid förmådde jag henne, då jag föreställde henne möjligheten att bliva igenkänd av någon, som kunde hava sett henne i Paris, att uppgiva sitt förslag att ge lektioner i språk och musik. Jag skrev till min mor och syster, att jag ämnade stanna ett eller två år i England. Pauline framkastade ännu några svårigheter, då jag gav henne del av detta beslut; men då hon såg, att jag fann en så stor lycka häruti, hade hon ej mod att tala därom, utan det antog oss emellan kraften av en överenskommelse.
