120
Pauline hade länge varit tveksam, om hon skulle upptäcka sin hemlighet för sin mor eller icke, och om hon, död för hela den övriga världen, skulle leva för den, vilken hon hade att tacka för livet. Jag själv hade uppmanat henne till det förra, svagt, det är sant, ty det skulle beröva mig denna ställning såsom beskyddare, vilken gjorde mig så lycklig, i brist på en annan titel; men efter långt betänkande hade Pauline till min stora förvåning förkastat denna tröst, och ehuru enträget jag än yrkat att få del av orsaken till hennes avslag, hade hon vägrat att upptäcka den, under förebärande att det skulle göra mig ledsen.
Emellertid förflöto våra dagar, för henne i en svårmodighet, vilken stundom ej tycktes vara utan behag, för mig i hoppet, om icke i verklig lycka; ty jag såg henne dagligen närma sig till mig genom alla dessa små hjärtats beröringar, och utan att själv märka det, gav hon mig långsamma, men synbara bevis på den förändring, som försiggick inom henne. Sutto vi tillsamman och arbetade, hon med något broderi, jag med en ritning eller akvarellmålning, hände det ofta, att, när jag upplyftade mina ögon till henne, jag fann hennes vilande på mig. Gingo vi ut tillsammans, så emottog hon i början min arm, såsom man emottager en främmandes ; men efter någon tid, vare sig av svaghet eller hängivenhet, kände jag henne stödja sig sakta däruppå. Gick jag ensam ut, såg jag henne ofta, då jag vek om hörnet på Saint-James-gatan, på långt håll i fönstret skåda åt den sida, varifrån hon visste, att jag skulle komma. Alla dessa tecken, vilka helt enkelt kunde tillkännagiva en större förtrolighet och en växande erkänsla, visade sig för mig såsom uppenbarelser om en framtida lycka. Jag var enkänsam för vart och ett av dem och tackade henne i mitt inre därför: ty jag fruktade, om jag yttrade det, att göra henne uppmärksam därpå, och att hennes hjärta småningom vande sig vid en mer än systerlig vänskap.
Jag hade begagnat mig av mina rekommendationsbrev, och ehuru avskilda vi än levde, emottogo vi nå-
