126
sam, och doldes ej något nytt hemligt rådslag av Försynen i denna underbara skickelse, som förde greve Horace emot den ende man, som kände honom? Ehuru stort välde jag lyckats vinna över mig själv, märkte icke desto mindre Pauline vid sin återkomst, att någonting ovanligt hänt mig under hennes frånvaro. För övrigt hade jag ej svårt att dölja rätta orsaken till min sinnesrörelse; ty så snart jag hade yttrat, att familjeangelägenheter nödgade mig att göra en resa till Frankrike, tillskrev hon den helt naturligt ledsnaden över vår skilsmässa. Hon bleknade och måste sätta sig. Det var första gången vi avlägsnade oss från varandra på nära ett år, sedan jag räddat henne. Dessutom uppstå uti hjärtan, som älska varandra, vid en förestående skilsmässa, ehuru efter utseendet kort och ej förenad med någon fara, dessa djupt kända aningar, som göra den oroande och smärtsam, evad än förnuftet kan anföra till vårt lugnande.
Jag hade ej en minut att förlora; jag utsatte därför min avresa till följande dagen. Jag gick upp på mina rum för att taga några nödvändiga förberedelser. Pauline var i trädgården, där jag skyndade att träffa henne, så snart mina göromål voro slutade.
Jag såg henne sittande på samma bänk, där hon berättat mig sina levnadshändelser. Såsom jag sagt, hade sedan denna tid, då hon, så verkligt som man trodde det, slumrat i dödens armar, intet genljud från Frankrike kommit för att väcka henne ur sin ro; men kanske närmade hon sig till gränsen för detta lugn, och kanske skulle hennes framtid snart smärtsamt återknytas med detta framfarna, vilket alla mina bemödanden sökt förmå henne att glömma. Jag återfann henne sorgsen och fördjupad i tankar. Jag satte mig vid hennes sida; hennes första ord utvisade orsaken till hennes tankfullhet.
»Ni reser således?» sade hon.
»Jag måste, Pauline!» svarade jag med en röst, som jag försökte att göra lugn; »ni vet bättre än någon, att det gives händelser, vilka förfoga över oss och skilja
