oss från ställen, dem vi icke en timma skulle vilja lämna, liksom vinden bortför ett blad. Min mors, min systers, min egen lycka, varom jag ej skulle tala, om den ensam stod på spel, beror av den skyndsamhet, varmed jag gör denna resa.»
»Res då», återtog Pauline sorgset, »res, efter det är nödvändigt; men glöm ej att ni även i England har en syster, som ej äger någon mor, vars enda lycka hädanefter beror av er, och som skulle önska att kunna göra något för er egen!»
»O, Pauline!» utbrast jag och tryckte henne i mina armar; säg mig, tvivlar ni ett ögonblick om min kärlek? Tror ni icke, att jag skiljes vid er med ett brustet hjärta? Tror ni ej, att den lyckligaste stund i mitt liv, skall vara den då jag återkommer till denna lilla boning, som skiljer oss från hela världen? Att framleva med er detta syskonlika liv, med blotta hoppet om ännu lyckligare dagar, tror ni ej att det för mig är en större lycka, än jag någonsin vågat hoppas? O, säg mig, tror ni ej det?»
»Jo, jag tror det», svarade Pauline; »ty det skulle vara otacksamt att tvivla därpå. Er kärlek har mot mig varit så grannlaga och så upphöjd, att jag, utan att rodna, kan omnämna den såsom en av edra dygder.
»Vad denna större lycka beträffar, som ni hoppas uppå, Alfred, så fattar jag den icke. Vår lycka — jag är viss därom — beror på renheten i våra förhållanden; och ju mera min ställning är sällsam och måhända utan like, ju mer jag är fritagen från mina plikter mot samhället, desto strängare bör jag vara att iakttaga dem mot mig själv.»
»O, ja… ja», svarade jag, »jag förstår er, och måtte Gud straffa mig, om jag någonsin försökte att rycka en blomma ur er martyrkrona, för att i dess ställe sätta ett samvetsagg; men händelser kunna ju inträffa, som göra er fri? Själva det levnadssätt, som greven antagit, förlåt att jag återkommer till detta ämne, utsätter honom mer än någon annan…»
»O, ja, ja, jag vet det. Också, tror ni, att jag nå-
