128
gonsin kastar ögonen på en tidning, utan att rysa? Föreställningen, att jag kunde få se det namn jag burit förekomma i en blodig rättegång, den man, jag kallat min make, hotad av en skändlig död — nåväl, vad menar ni med lycka i detta fall, förutsatt att jag kunde överleva honom?»
»O, till en början — och framför allt, Pauline, ni skulle icke desto mindre vara den renaste så väl som den mest tillbedda av kvinnor — har han icke själv sörjt för att sätta er i skydd för honom så väl, att ingen fläck av hans blod kan falla på er? Men jag ville ej tala därom, Pauline! Vid ett nattligt anfall, till och med i en duell, kan greven finna sin död. O, det är rysligt, jag vet det, att icke hava annat hopp om sällhet, än det som uppstår genom den sårades blod och den döendes sista suck! Men för er själv, skulle ej ett sådant slut vara en välgärning av slumpen, en glömska av Försynen?»
»Nå?» yttrade Pauline frågande.
»Då, Pauline, den man, som utan villkor blivit er vän, er beskyddare, er bror, hade han ej rätt till ett annat namn?»
»Men har denne man väl betänkt, vartill han förbinder sig, då han eftersträvar detta namn?»
»Utan tvivel, och han ser däruti idel löften om sällhet, utan att kunna upptäcka något skäl till fruktan.»
»Har han besinnat, att jag är landsflyktig från Frankrike, att grevens död ej skall häva denna bannlysning, samt att de plikter, jag ålagt mig mot hans liv, skall jag även pålägga mig mot hans minne?»
»Pauline», sade jag, »jag har betänkt allt. Det år, vi tillbragt tillsamman, har varit det lyckligaste i mitt liv. Jag har sagt er, att icke något band fäster mig vid en fläck av jorden, mera än vid en annan. Det land, där ni vistas, skall bliva mitt fädernesland.»
»Nå väl», sade Pauline med en röst så ljuv, att den mer än något löfte inneslöt alla förhoppningar, »återkom med dessa tänkesätt; låt oss hoppas på framtiden och förlita oss på Gud!»
