tilläventyrs själv bort göra, bugade han sig och gick. Min mor följde honom ängsligt med ögonen; därefter, då han ej mer syntes till, drog hon mig hastigt till dörren och sade: »Låt oss fara! fort!»
Vi gingo utför trappan, stego i vagnen och kommo hem, utan att hava växlat ett ord.
FEMTONDE KAPITLET.
DUELLEN.
Emellertid inser man lätt, att våra hjärtan voro fulla av olika tankar, och så snart min mor kommit in, gav hon tecken åt Gabrielle att draga sig undan till sitt rum. Det stackars barnet kom och räckte mig sin panna som hon tillförne varit van att göra; men knappt hade hon känt mina läppar röra den och mina armar trycka henne till mitt bröst, förrän hon utbrast i tårar. Min blick, vilken sänkte sig ned över henne, inträngde då ända till hennes hjärta, och jag kände medlidande med henne.
»Stackars lilla syster», sade jag, »du bör ej tillräkna mig enker, som äro mäktigare än jag. Det är Gud som skapar händelserna, och händelserna råda över människan, Sedan vår far dött, är det jag som ansvarar för dig inför dig själv; det tillhör mig att vaka över ditt liv och göra det lyckligt.»
»O, ja ja, du är den som har att befalla», svarade Gabrielle, »och vad du föreskriver, skall jag lyda. Var lugn; men jag kan ej hindra mig att frukta, utan att veta vad jag fruktar, och att gråta, utan att veta varför jag gråter.»
»Lugna dig», sade jag, »den största av dina faror är nu överstånden, tack vare Himlen, som vakade över dig! Gå upp i ditt rum, bed såsom ett ungt hjärta bör bedja; bönen skingrar fruktan och hämmar tårarne!»
Gabrielle slöt mig i sin famn och gick. Min mor
