Hoppa till innehållet

Sida:Pauline 1910.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

följde henne ängsligt med ögonen; sedan dörren var igenläst, frågade hon: »Vad betyder allt detta?»

»Det betyder, min mor», svarade jag med vördnadsfull men fast ton, satt detta giftermål, varom ni nämnt uti ert brev, är omöjligt, samt att Gabrielle ej kan bli greve Horaces maka.»

»Men jag har redan nästan givit mitt löfte», invände min mor.

»Jag åtager mig att lösa er därifrån.»

»Men säg mig då varför, utan något skäl?»

»Anser ni mig nog dåraktig», invände jag, »att vilja bryta någonting så heligt, som ett givet ord, om jag ej hade orsak därtill?»

»Men du nämner den väl, hoppas jag?»

»Omöjligt, omöjligt, min mor; jag bunden av en ed.»

»Jag vet, att man pratar mycket om greve Horace, men man har ännu ej kunnat bevisa något. Tror du på allt detta förtal?»

»Jag tror mina ögon, min mor; jag har sett!»

»O!»

»Hör mig! Ni vet om jag älskar er och min syster; ni vet om jag, då det rör bägges er välgång, är i stånd att lättsinnigt fatta ett oryggligt beslut; ni vet slutligen om jag, i ett så ytterst viktigt fall som detta, är i stånd att skrämma er med en osanning; nåväl, min mor, jag säger det, jag bedyrar det, om denna förening gått i verkställighet, om jag ej hunnit fram i tid, om min far i min frånvaro icke uppstigit ur graven, för att träda emellan sin dotter och denne man, om Gabrielle nu benämndes fru de Beuzeval, skulle jag blott hava ett enda steg att taga, och, tro mig, jag skulle göra det. Det vore att bortföra er och er dotter, att fly Frankrike med er, för att aldrig återvända, samt att i något främmande land söka glömska och en obemärkt fristad i stället för den vanära, som väntade oss i vårt fädernesland.»

»Men kan du icke säga mig?»

»Jag kan ej säga någonting. Jag har avlagt en ed.