Om jag kunde tala, behövde jag endast nämna ett ord, och min syster skulle vara räddad.»
»Således hotas hon av någon fara?»
»Nej, åtminstone icke så länge jag lever.»
»Min Gud, min Gud!» ropade min mor, »du förskräcker mig!» — Jag såg att jag, mot min vilja, låtit hänföra mig för långt.
»Hör mig», fortfor jag; »kanske är allt detta mindre svårt, än jag fruktar. Ingenting är ju ännu bestämt uppgjort mellan er och greven, ingenting är bekant utomkring, ett oredigt rykte, några gissningar och ingenting vidare, eller hur?»
»Det var i afton andra gången greven följde oss.»
»Nåväl, min mor, begagna den första förevändning ni hittar på, för att ej taga emot någon; stäng edra dörrar för alla och även för greven. Jag åtager mig att upplysa honom, att hans besök ej skulle tjäna till något.»
»Alfred», sade min mor förskräckt, »framför allt klokhet, skonsamhet och varsam behandling. Greven är icke en man, som man avskedar på detta sätt, utan ntt giva ett antagligt skäl.»
»Var lugn, min mor; jag skall i allt strängt iakttaga vad brukligt är. I avseende på ett antagligt skäl, skall jag giva honom ett.»
»Handla som du vill; du är huvudman för familjen, Alfred, och jag skall ej göra något mot din vilja; men för Guds skull, väg vartenda av dina ord till greven, och om du ger ett avslag, så förmildra det så mycket du kan» — Min mor såg mig taga ett ljus för att lämna henne. — »Ja, du har rätt», fortfor hon; »jag tänkte ej på din trötthet. Gå in till dig; det är tid att tala vidare i morgon.» Jag gick fram och omfamnade henne; hon kvarhöll min hand. »Du lovar mig ju att skana grevens stolthet?»
»Jag lovar det, min mor.» — Jag omfamnade henne ännu en gång och gick.
Min mor hade rätt, jag dignade av trötthet. Jag
